Dags för ytterligare ett 100-årsjubileum (det fjärde i ordningen). Den 12:te februari var det 100 år sedan Österby Bruk tillverkade rostfritt stål för första gången. Passar extra bra med ett fyrfaldigt leve: Hurra, hurra, hurra, hurraaa! På denna sida finns utdrag ur deras katalog från 1922 och historia om företagen Österby Bruk ingått i. Delar av företaget lever kvar än i dag i form av Österby Gjuteri AB. På deras hemsida har de också en del om sin historia – klicka HÄR.
Reklam från Fagersta för aktiviteterna i Dannemora och Österby 1936.
Ur Fagerstabrukens Historia, Nittonhundratalet, – om Österby (sidorna 344 – 378) följer här. Noterna är inte inlagda ännu.
ÖSTERBY
Ett detaljstudium av de fyra ovan behandlade Fagerstabrukens historia, Fagerstas, Forsbackas, Horndals och Klosters, visar, att de uppvisa många individuella särdrag; detta framgår inte minst av skildringarna i fjärde delen av detta verk. Men trots detta är det tydligt, att de alla tillhöra samma typ av mellansvenska bruksföretag. Alla fyra ligga i den egentliga Bergslagen, och detta gav dem ur administrativ synpunkt redan tidigt ganska likartade förutsättningar, bl. a. som en följd av den strängt genomförda regleringen av deras smide och deras tackjärnsförsörjning. De malmer, vilkas förekomst utgjorde en grundförutsättning för deras existens, skilde sig inte i väsentliga avseenden från dem som stodo andra bergslagsbruk till buds. Deras tackjärn kom åtminstone delvis från bergsmanshyttor. Deras produktion blev till följd av dessa likartade förutsättningar också i huvudsak av samma slag, bortsett från den växlande omfattning och betydelse manufaktureringen kunde ha vid olika bruk under olika tider. Vid alla fyra bruken tillverkades stångjärn av medelmåttig kvalitet, först genom tysksmide, sedan genom lancashiresmide. Inte förrän i samband med götstålsprocessernas genombrott började en tydligare differentiering av produktionsinriktningen framträda, men även därefter var denna så likartad, att tre av bruken, Fagersta, Forsbacka och Kloster, betraktade varandra såsom mycket besvärande konkurrenter.
Horndal däremot kom så småningom att intaga en särställning i produktionshänseende. Omvälvningen inom stålframställningstekniken mot 18oo-talets slut kom emellertid ur andra synpunkter att leda till en utveckling, som än starkare markerade likheten mellan de fyra bruken. För att kunna överleva i den allt hårdare konkurrensen måste de anpassa sig efter de nya tekniska förutsättningarna, och detta krävde inte bara nyanläggningar utan även en så kraftig ökning av produktionen, att de dyrbara nya anläggningarna blevo lönsamma. En av förutsättningarna för den kvantitativa expansionen var, att vattenkraft i någorlunda tillräckliga mängder stod till förfogande; detta var åtminstone under expansionsperiodens inledningsskede fallet vid alla de fyra bruken. Ett annat huvudvillkor var, att kapitaltillskott kunde anskaffas; hur denna utomordentligt viktiga fråga löstes, skildras i del två av detta verk.
Till skillnad från så många andra av de gamla bergslagsbruken lyckades Fagersta, Forsbacka, Horndal och Kloster genomföra den nödvändiga anpassningen och därmed överleva. Till följd av den utomordentligt snabba framstegstakten inom ståltillverkningstekniken krävdes dock oavbrutet nya investeringar och tekniska modifikationer. Särskilt lönsamma företag blevo de aldrig. De stora vinster som de kunde uppvisa under det första världskrigets hektiska högkonjunktur voro, såsom också redan har visats, till stor del rent fiktiva.
Österby hör till en helt annan kategori: de utanför den egentliga Bergslagen belägna Upplandsbruken. För de bruk inom denna grupp som överlevde bruksdöden mot slutet av 18oo-talet – den drog fram även i Uppland ungefär samtidigt som i Bergslagen – gestaltade sig utvecklingen ända till första världskriget på ett helt annat sätt än för de allra flesta andra bruksföretag.
Huvudförutsättningen för denna olikhet var med all säkerhet Upplandsbrukens nästan fullständiga monopol på de högsta av de malmkvaliteter man erhöll från Dannemorafältet. Vare sig slutprodukten var tackjärn, välljärn eller olika slag av stål, ägde den egenskaper, som på sina håll ännu i början av detta århundrade ansågs göra den så gott som oumbärlig för vissa ändamål; denna uppfattning rådde främst i England, som var huvudavnämaren, men även i Tyskland, Ryssland och Japan funna Dannemorabruken med lätthet köpare av den kvantitativt obetydliga och för specialändamål avsedda tillverkningen. För Dannemorabruken var det länge inte priskonkurrensen som var mest aktuell, inte produktionskostnaderna som främst vara avgörande för lönsamheten, utan kvaliteten på det framställda järnet och stålet.
Den blev så bra den kunde bli redan med de – under århundradenas gång kanske successivt förbättrade – metoder, som man var van vid och som man i huvudsak redan ägde den tekniska utrustningen för. Dannemorabruken berördes därför endast obetydligt av den tekniska revolution, som runtomkring dem pågick inom järnhanteringen. Deras vattenkrafttillgångar vara också otillräckliga för någon större utvidgning av driften, och innan elkraften medförde en revolution på detta område måste de därför förbli småföretag jämförda med de framväxande storbruken i Bergslagen. Bruk som Österby och Gimo, Leufsta och Tobo, Harg och Strömsberg kunde fortsätta att vara små och ändå ganska lukrativa företag. Tack vare detta kunde de också i huvudsak kvarstanna i den gamla bruksadelns ägo och fortsätta att uppvisa den för den äldre brukstypen karakteristiska kombinationen av jordbruk, skogsdrift, järnhantering och eventuellt annan industri, såsom sågverk eller tegelbruk, alltsammans drivet enligt länge kvarlevande patriarkaliska principer. Att flera av de bruk, till vilka äganderätten inte var av fideikommissnatur, med tiden komma att ägas av aktiebolag, förändrade inte dessa förhållanden. De förblevo familjeföretag, ty även om enstaka aktier genom arv eller köp komma i händerna på disponenter eller grosshandlare, utgjorde familjernas medlemmar alltjämt det dominerande inslaget i styrelserna och på bolagsstämmorna. [Not 1]
Denna utomordentligt starka kontinuitet hänger säkerligen samman med att Dannemorabruken så länge kunde undgå att göra stora kapitalkrävande nyinvesteringar. Industrialiseringsskedets expansionistiska företagarmentalitet hölls länge på avstånd. Nybyggnader och nyanläggningar gjordes med största försiktighet och efter moget övervägande. De finansierades ofta genom nedplöjning av vinstmedel, inte sällan genom att sådana några år i följd reserverades för ett särskilt ändamål, innan anläggningen ifråga stort mer än påbörjats. Beroendet av banker och andra kreditgivare var därför också i regel mycket obetydligt och räntekostnaderna följaktligen små. Det fanns heller ingen anledning att låta den fortgående jordvärdestegringen komma till uttryck genom uppskrivning av den fasta egendomens bokförda värde, utan den fick liksom omärkligt öka familjeförmögenheten. Och så kunde det fortgå, så länge stålproducenter och stålförbrukare voro villiga att betala de högst betydande överpriser som dannemoraprodukterna betingade. Ännu i början av 1910-talet var situationen i detta avseende oförändrad. Utdelningar på 10 á 12 % hade då blivit traditionella i bolag som
Gimo och Österby, trots fortgående avskrivningar och fonderingar. Priserna kunde växla från ett år till ett annat och fonderingarna med dem, men vinsten var alltid mer än tillräcklig för utdelningen, hur än konjunkturerna skiftade. Problemet tycks aldrig ha varit att vinna avsättning för tillverkningen; på 1910-talet blev det i stället allt svårare att producera så mycket järn och stål att man kunde tillfredsställa efterfrågan, som ständigt växte, inte minst på den inhemska marknaden där kullagerindustriens expansion framkallade en snabb ökning av behovet av högklassigt stål. Med undantag för Söderfors, som i flera avseenden skiljer sig från de övriga Upplandsbruken, var det främst Österby som gradvis men målmedvetet och effektivt anpassade sig efter den förändrade efterfrågesituationen. De övriga bruken i norra Uppland höllo fast vid den äldre produktionsinriktningen eller hade i några fall, t. ex. Carlholm och Harg, helt eller delvis övergått till lancashiresmide i den mån de inte nöjde sig med att framställa tackjärn för direkt försäljning, övervägande på export. Österby hörde också till de tackjärnsexporterande bruken men sålde därutöver både vallonjärn
och stål. Det var framför allt genom att ha byggt ett stålverk, dvs. ett degelstålverk med tillhörande smedja, som Österby skilde sig från grannbruken, och det var den växande efterfrågan på kvalitetsstål som införde ett dynamiskt element i Österby Bruks dittills så lugna tillvaro.
De första tecknen på att Österbys produktionskapacitet var otillräcklig framträda redan omkring 1910, då bruket började köpa råstänger från Leufsta för sitt stålverk och då, snart därefter, stålverket byggdes ut och moderniserades. Senare måste man låta legotillverka råstänger vid Harg för att komplettera leveranserna från Leufsta. Legoblåsning av tackjärn vid Strömsberg och Gimo förekom vid flera tillfällen. År 1915 var det emellertid uppenbart, att en utvidgning av stålverket under alla förhållanden måste komma till stånd, om man skulle kunna effektuera inkommande order. [Not 2]
Det fanns i detta läge två olika vägar att välja emellan: att bygga flera degelsmältugnar eller att acceptera den tekniska utvecklingens resultat och bygga antingen ett martinverk eller en elektrisk ugn. Martinugn provades med dannemorainsats, men resultatet blev otillfredsställande; anläggningen var dyrbar och stålets kvalitet motsvarade inte kundens, SKF:s, anspråk.
Styrelsen stannade då inför alternativet att bygga en Rennerfeltugn med en produktionskapacitet av 600 a 700 ton per år. Kostnaden, ca 15000 kronor, skulle bli mindre än 1/6 av vad man beräknade för ett martinverk, och noggranna försök med dannemorainsats hade visat att kvaliteten på stålet skulle komma att fylla SKF:s krav. Elektrisk kraft kunde man få från Älvkarleby, varifrån man redan fick kraften för brukets nyligen genomförda elektrifiering. Hela planläggningen stod i full överensstämmelse med de sedan årtionden tillämpade traditionerna att skynda långsamt och att inte göra större nyinvesteringar, än man själv kunde bekosta. Ett samtidigt fattat beslut att utnyttja elkraften också för drift av hamrarna i stålverket med komprimerad luft var också ekonomiskt väl motiverat och låg helt inom möjligheterna för självfinansieringen. Det fattades så sent som den 13 december 1915. Två månader senare avgick den styrelse, som hade fattat beslutet och som med så mycken försiktighet och omtanke hade skött bolagets ledning. Det Tammska familjeföretaget hade sålt samtliga aktier i Österby Bruks Aktiebolag till »ett konsortium av aktieägare i Gimo Bruks AB». [Not 3]
Med denna försäljning inleddes en ny period i Österbys historia, dominerad av en företagspolitik, som stod i konträr motsats till den under vilken Österby hade utvecklats till det mest lönande och mest solida av alla Upplandsbruken. Då det såldes, uppgick det främmande kapitalet, som enbart bestod av skulder till diverse personer, till mindre än 300000 kronor, medan motsvarande fordringar uppgingo till avsevärt över 800000. Sedan bolaget bildades år 1876, hade det bokförda värdet av den fasta egendomen ökats och minskats endast i samband med köp och försäljningar. Anläggningar och maskiner för järnverkets drift tyckas ha varit nästan helt avskrivna. Reservfonden, som så gott som helt uppkommit genom reservering av verkliga vinstmedel, uppgick till samma belopp som aktiekapitalet, 1,89 millioner. Därutöver fanns en ränteregleringsfond på 100000 och en pensionsfond för brukets arbetare på över 330000 kronor. Reserverade medel till bolagsstämmans förfogande uppgingo till närmare 475000 och årsvinsten för år 1915 före avskrivningar till nära 550000. Inventarievärdena lågo långt under förkrigspriserna. Försäljningspriset för bruket, över 8 millioner kronor, kan trots detta förefalla högt; den traditionella utdelningen av 1 200 kronor per aktie a 10 000 lämnade mindre än 3 procents ränta på denna summa. Men dels skulle redan under normala tider utdelningen mycket väl ha kunnat hållas högre, dels hade inflationen ju redan satt in och de växande vinsterna med den. [Not 4]
Det källmaterial som stått till förfogande för denna framställning ger
endast antydningar om vilka motiv som förmådde delägarna i det Tammska familjebolaget att avveckla sina intressen i Österby. Sannolikt förhöll det sig så att vissa av aktieägarna önskade realisera sitt aktieinnehav till det höga pris som nu kunde erhållas och att de övriga så småningom läto övertala sig att gå med på affären, under förutsättning att en enligt deras uppfattning acceptabel köpare anmälde sig. Att det därvid inte uteslutande var köparens finansiella resurser man tog hänsyn till är uppenbart. I november 1915 avvisade majoritetskonsortiet i Österby Bruks AB med överväldigande majoritet ett anbud från några notoriskt spekulativa finansbolag, som voro nära lierade med två stora affärsbanker. Föga mer än två månader därefter, senast den 31 januari 1916, accepterade de ett i det närmaste identiskt anbud från majoritetskonsortiet i Gimo Bruks AB. [Not5]
Gimo Bruks Aktiebolag var ett familjebolag av en typ som påminde om Österby. De allra flesta aktierna i bolaget, som bildats 1894, tillhörde medlemmar av ätten Reuterskiöld eller med denna nära befryndade personer.
Bolagets finansiella ställning var väl vid denna tidpunkt inte fullt så solid som Österbys, dess driftsresultat inte fullt så förmånliga, men både tackjärnsproduktionen, till vilken bruksrörelsen så småningom helt inskränkts, och sågverksrörelsen lämnade goda vinster, och utdelningen, som stegvis hade ökats till 11 % år 1913, måste ha tett sig fullt tillfredsställande för aktieägarna, som i hög grad tyckas ha låtit bolagets disponent alltsedan år 1904, förre förvaltaren på Rånäs, Hugo Brundin, sätta sin personliga prägel på ledningen av verksamheten. [Not 6]
Utvecklingen av Gimo Bruk under disponent Brundins ledning liksom dess tidigare historia faller utom ramen för denna framställning. Här skall endast framhållas, att ett studium av det ytterst ofullständiga källmaterial som är tillgängligt från hans tid – ordknappa styrelseberättelser och bolagsstämmoprotokoll för hela perioden samt styrelseprotokoll, delvis med bilagor, till och med år 1913 – ger intrycket, att en man med utpräglat expansiv läggning nu fattat tyglarna. Trävaruhanteringen utvidgades genom ökad avverkning, inköp av skogsegendomar och köp av både; sågtimmer och redan sågat virke, bl. a. 600-700 standards om året från Österby Bruk. Ett nytt tegelbruk anlades i Gimo år 1906 och utvidgades under de följande åren.
Ett stort antal aktier i Dannemora-Hargs järnväg förvärvades, varigenom Gimo jämte Hargs bruk blev den störste aktieägaren i detta järnvägsbolag, och planer smiddes för att få till stånd en ny järnväg från Gimo till Faringe, varigenom kommunikationerna med Stockholm avsevärt skulle förbättras.
Allt detta kostade pengar; bolagets bankskulder växte, och likviditeten var tidvis mycket ansträngd. Men expansionen fortsatte. Redan på våren 1909 hade bolaget en skuld på inte mindre än 600000 kronor i löpande räkning med Svenska Handelsbanken, dit det flyttat sina affärer från Mälarbanken. Det är inte överraskande, att styrelsen, som ansåg »lämpligt, att inköp av fastigheter med större skogsarealer fortfarande göras i största möjliga omfattning», fann att dessa alltför mycket anlitade bolagets rörelsekapital och att långfristigare kreditformer borde försökas. För en expansion i den dåvarande takten var bolagets kapital med all säkerhet otillräckligt, och ville man fortsätta den redan nu ganska spekulativa expansionspolitiken måste bundna lån anskaffas eller aktiekapitalet ökas. Till det senare steget var man ännu inte beredd. Däremot drog man sig inte för att finansiera byggandet av en andra masugn i Gimo genom att i Handelsbanken upptaga ett växellån på 200000 kronor. På sitt sätt är det också betecknande för den av Gimo Bruk under disponent Brundins tid tillämpade företagspolitiken, att värdet av bolagets fastigheter i 1910 års bokslut uppskrevs med inte
mindre än 1,4 millioner kronor som tillfördes reservfonden, varigenom denna på ett enkelt sätt bragtes i paritet med aktiekapitalet, 1,92 millioner kronor. [Not 7]
Samarbetet med Stockholms Handelsbank hade från år 1909 blivit allt intimare och bolagets affärer med banken alltmer omfattande. Sedan Gimo Bruk år 1914 genom Handelsbanken upptagit ett obligationslån på 2 millioner kronor, dominerade Handelsbanken helt som dess kreditgivare och kreditförmedlare. Vid den extra bolagsstämma den 17 mars 1916, då Gimo Bruks AB godkände styrelsens inköp av samtliga aktier i Österby Bruk, var bankens direktör, Carl Frisk, närvarande såsom ägare av tio aktier och valdes till stämmans ordförande. Han stod också upptagen såsom röstande för en aktie i Österby Bruks AB vid detta bolags båda sista bolagsstämmor den 26/2 och 18/5 1916 och jämte honom ännu en representant för banken, ombudsmannen G. Undén. Banken spelade dock en långt mera betydelsefull roll i de med Österbyköpet sammanhängande transaktionerna än vad som antyds av detta blygsamma aktieinnehav eller framgår av protokollen. [Not 8]
Formellt ordnades affären så att Gimobolaget ändrade namn till Gimo-Österby Bruks AB och övertog aktierna från det konsortium bland sina egna aktieägare som hade förvärvat dem genom det ovan skildrade köpet.
Övertagandet av österbyaktierna finansierades dels genom upptagande av ett obligationslån på 4 millioner, dels genom nyemission av 2 080 aktier till en kurs av 250 %’ varigenom alltså sammanlagt ca 9 millioner kronor i nytt kapital tillfördes bolaget. Aktieägarna i Gimo Bruks AB skulle ha företrädesrätt att teckna de nya aktierna. Till synes inskränkte sig transaktionen alltså till att det ena familjebolaget övertogs av det andra. [Not 9]
I realiteten var affären långt mera invecklad. Med all sannolikhet hade den tillkommit på bankdirektör Frisks initiativ, och det var han som planlade dess genomförande. Banken försträckte konsortiemedlemmarna i Gimo-bolaget medel för likviderandet av aktieköpet. Hälften av likviden för aktierna utgjordes av depositionsbevis i Handelsbanken och i Sveriges Privata Centralbank. Handelsbanken delade med konsortiemedlemmarna den vinst på ca % millioner kronor som uppkom genom att österbyaktierna såldes till det nya bolaget till 465 procents kurs, medan de inköpts ett par månader tidigare till 425 %. Viktigare och långt mera inbringande var det dock att banken genom avtal med aktieägarna i Gimobolaget fick rätt att teckna l 120 av de 2 080 nya aktierna. Redan i slutet av maj tycks det ha betraktats som en förmån att få köpa dem till 350 %’ alltså 100 % över emissionskursen.
Banken och vissa denna närstående företag förvärvade alltså drygt en fjärdedel av samtliga aktier i det nya bolaget till ett pris som låg långt under vad som blev marknadsvärdet. [Not 10]
Handelsbankens medverkan omfattade också kreditgivning till de aktieägare i Gimobolaget, som inte kunde eller av någon anledning inte önskade frigöra tillräckligt kapital för att likvidera sina nyteckningar. Konsortialavtalets bestämmelser torde i hög grad ha beskurit konsortiemedlemmarnas möjligheter att utnyttja det gynnsamma kursläget och genom realisation av en del av sitt aktieinnehav finansiera förvärvet av återstoden. Aktiemajoriteten innehades fortfarande av i huvudsak samma personer som haft majoriteten i Gimo Bruks AB, dock med den skillnaden att de flesta av dem nu hade en stor del av sina aktier belånade i Handelsbanken, i flera fall till över 200 % av parivärdet. [Not 11]
Det är ganska tydligt att de flesta av de gamla aktieägarna saknade affärserfarenhet och förutsättningar att inse hur starkt spekulativt det nya engagementet i själva verket var. Enligt en utredning av Handelsbankens ovan omnämnde expert revisor Lindahl skulle de av Österby och Gimo tidigare redovisade vinsterna inte ha räckt till mer än 1,84 procents utdelning på aktierna i det nya bolaget. En mycket kraftig ökning av vinsterna måste alltså åstadkommas. Att en sådan förväntades framgår av det köpintresse för aktierna till hög kurs som nyss nämndes. Men en så stor vinstökning kunde inte gärna åstadkommas utan ganska omfattande nyinvesteringar, och dessa måste göras utan hänsyn till den redan då högt uppdrivna kostnadsnivån. Detta avskräckte emellertid inte det nya bolagets ledning, bankdirektör Frisk, som blev styrelsens ordförande, och Brundin, som förblev disponent. [Not 12]
Redan köpet av Österby var en mycket stor affär för Gimo, men det var endast den första etappen i ett långt större utvidgningsprogram. Senast i början av år 1917 voro underhandlingar i gång om inköp även av Leufsta fideikommiss och av de fideikommissinnehavaren, baron Louis de Geer, personligen tillhöriga, till fideikommisset nära anslutna egendomarna och gruvandelarna i norra Uppland. Köpekontrakten äro daterade den 26 juni 1917, men om Kungl. M:t lämnade sitt bifall till försäljningen av fideikommisset, skulle köpet anses ha trätt i kraft den l januari 1917. I realiteten skulle alltså den nya utvidgningen av Gimo domäner komma till stånd redan inom mindre än ett år efter förvärvet av Österby.
Leufsta hade på sin tid varit ett av Sveriges främsta järnbruk, men redan på 18oo-talet tycks intresset för järnhanteringens utveckling där ha svalnat, och endast få nyanläggningar och moderniseringar hade gjorts efter 1880-talet. En i Gimo arkiv förvarad uppställning från år 1924 upptar anläggnings- och installeringsår för byggnader och maskiner, och för den händelse dessa uppgifter verkligen äro exakta, förutsätta de av allt att döma ett icke obetydligt historiskt forskningsarbete. För många av byggnaderna anges exakta byggnadsår på 17oo-talet, och för den äldsta i bruk varande maskinen, en svarv, anges tillverknings- och installerings året vara 1780. Om begreppet törnrosasömn kan tillämpas på något av Upplandsbruken, så är det på Leufsta bruk. Inte heller de underlydande bruken erbjuda exempel på någon strävan att i nämnvärd utsträckning följa med i den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Carlholm framställde tämligen obetydliga mängder lancashirejärn, och i Tobo hytta blåstes några tusen ton tackjärn av dannemoramalm. Transportväsendet var ytterligt outvecklat. Så gott som alla transporter av träkol, tackjärn och stångjärn utfördes fortfarande med hästskjuts. Eftersom avstånden mellan bruksenheterna och från Leufsta till järnväg eller hamnplats uppgingo till 2 a 3 mil, blevo transportkostnaderna mycket höga. Det kan inte gärna ha varit Leufstakomplexet såsom bruksegendom som lockade till köp. Men Leufsta hade andra tillgångar än de industriella som man bevisligen tillskrev ett högt potentiellt värde: andelarna i Dannemora gruvor och de väldiga skogsarealerna. På lång sikt tycks man ha räknat med att centraliseringen av dannemoratillverkningen skulle bli så vinstgivande, att den i huvudsak kunde bära upp affären. Till dess skulle skogen svara för de nödvändiga vinsterna. [Not 13]
Gimo Bruk hade, alltsedan den tid då grosshandlare Robert Francke var styrelsens ordförande (1904-1912), i ständigt växande utsträckning kommit att förlägga huvuddelen av sin verksamhet till trävaruhanteringen. År 1915, alltså året innan Gimo sammanslogs med Österby, lämnade skogsindustrien mer än fem gånger så stor vinst som järnhanteringen och nära 2/3 av hela den bokförda nettovinsten. Gimo hade vid denna tid tydligen blivit i första hand ett trävarubolag och alltså genomgått samma utveckling som så många av de gamla norrländska bruken. [Not 14]
Förutsättningarna för en sådan utveckling i mellersta Uppland voro
ovanligt förmånliga vid tiden efter sekelskiftet 1900. I de flesta andra tillgängliga skogsområdena i Sverige var vid denna tid den överåriga skogen redan uthuggen och man hade där övergått till ett mera uthålligt skogsbruk med avverkningen någorlunda anpassad efter tillväxten. De enorma vinster, som de tidiga norrländska sågverken hade kunnat göra genom kalhuggning av fullmogna eller överåriga skogsbestånd, lågo väl aldrig inom räckhåll i Uppland. Men till följd av de nästan exceptionellt dåliga kommunikationsförhållandena hade exploateringen av skogarna i särskilt nordöstra Uppland retarderats. Där fanns det ännu relativt stora mängder av överårig skog att avverka, och en sådan avverkning var faktiskt ofta nödvändig, om man ville få till stånd en rationell skogsvård. Detta var åtminstone den samtida expertisens uppfattning om Gimo skogar, och om den var riktig, fanns det all anledning att antaga, att den var tillämplig även på Leufstas skogar som ur kommunikationssynpunkt voro ännu sämre belägna än Gimos egna. Om kommunikationerna kunde förbättras, bör det därför ha tett sig fullt rimligt att räkna med högst betydande omedelbara vinster, och det kunde förefalla som en mycket lovande spekulation att på en hand samla huvuddelen av de ifrågavarande skogsområdena. [Not 15]
De i köpekontrakten upptagna försäljningsprisen uppgå sammanlagt till över 18,25 millioner varav 11,25 för fideikommisset (efter avdrag för inteckningslån på något över 1 million) och 7 millioner för baron de Geer enskilt tillhörande fastigheter m. m. Från köpet undantogs Leufsta herrgård med 1 810 hektar; hela denna areal utom den till herrgården hörande parken, trädgården m. m. arrenderades emellertid ut till Gimo-Österby Bruk på 50 år mot ett årligt arrende av 32400 kronor samt vissa naturaförmåner.
Likvid för köpet av fideikommisset skulle erläggas med 1 million kronor kontant plus ränta från 1 januari 1917, resten »genom överlämnande av .depositionsbevis, räntebärande enligt samma beräkningsgrund, utfärdade av Stockholms Handelsbank å nämnda kapitalbelopp för tiden från den 1 januari 1917 till dagen för utfärdandet, och förfallande, med 6 månaders uppsägningstid, till betalning» för 2 millioner kronor tidigast ett år efter utfärdandet, för 4,5 millioner tidigast två år efter utfärdandet och för återstoden (4 470 821:79) tidigast tre år efter utfärdandet. Handelsbanken tecknade borgen för likvidernas fullgörande. Köparen övertog dessutom alla för ifrågavarande egendomar eller i förbindelse med dem stående förpliktelser och åtaganden (bl. a. gratial och pensioner) och de förpliktelser för framtiden, som säljaren eller dennes företrädare i fideikommissrätten i sådant hänseende påtagit sig, »vare sig dessa förpliktelser bero på hävdvunnen sed eller åtagits skriftligt i ägarens eller brukets namn». Köparen skulle också bära alla skatter och onera från den l januari 1917 och betala lagfartskostnaderna. För baron de Geers försålda enskilda egendom skulle l million med ränta från l januari 1917 betalas i handpenning vid kontraktets underskrivande, 1,6 millioner genom övertagande av skulder till Skandinaviska Kredit-AB och Uplands Enskilda bank, 0,9 millioner plus ränta från l januari, då Kungl. M:ts tillstånd till försäljning av fideikommisset expedierats, samt återstoden genom överlämnande av 1000 aktier i Gimo-Österby Bruks AB till en kurs av 350 %. Tillstånd till försäljning av fideikommisset lämnades den 4 december 1917, varigenom köpekontrakten trädde i kraft. Köpet godkändes av en extra bolagsstämma den 22 december 1917. [Not 16]
Köpet av Leufstakomplexet var inte bara en avsevärt större affär än
Österbyköpet. Den hade också varit betydligt svårare att genomföra. Detta berodde inte enbart på att en stor del av egendomen var fideikommiss utan tydligen också på att det pris friherre de Geer begärde var så högt.
Baron de Geer hade tillträtt fideikommisset 1914. Redan följande år uppges han ha önskat sälja största delen av detta och de angränsande egendomar som han själv ägde men hade inte accepterat det då erbjudna priset, 16 millioner kronor. I februari 1917 lämnade han affären på hand under fyra månader åt direktör Rickard Nilsson i Carl Setterwall & Co AB. Priset var då 20 millioner. Nilsson var visserligen styrelseledamot i Skandinaviska Kredit-AB, men han var också nära lierad med Gimo-Österby och har möjligen slutit avtalet med de Geer på Frisks uppdrag. Redan fem dagar senare kunde Brundin sända Frisk en »finansplan», som utmynnade i en tillstyrkan av köpet, ehuru med den reservationen att han helst skulle se att priset bleve lägre. Amiral Lindman, som i sin egenskap av ordförande i Handelsbankens styrelse också fick ta del av handlingarna, fann att priset var »orimligt högt»; bortsett därifrån utmynnade detta utlåtande varken i tillstyrkande eller avstyrkande. Frisk däremot fann tydligen inte priset för högt. Han var rent av beredd att, om så blev nödvändigt, låta Gimo-Österby betala ytterligare 2 millioner. Majoritetskonsortiets ledning tycks ha låtit övertyga sig om riktigheten av Frisks bedömning. Den accepterade det höga priset och när affären så småningom hade genomförts, tackade den med telegram Frisk för »hans stora medverkan vid Österby- och Leufstaköpen». Med vilka argument Frisk lyckades förmå sin egen styrelse att acceptera affären har inte kunnat fastställas. Det är emellertid tydligt att Lindman under årets lopp
uppgav sitt motstånd mot den. [Not 17]
En annan framgång för Frisk var det att han lyckades arrangera affären så, att direktör Nilssons intressen tillgodosågos utan ytterligare kostnad för köparna. Det skedde på så sätt att baron de Geer förmåddes att låta den ovan nämnda posten Gimo-Österbyaktier ingå i likviden mot att Nilsson omedelbart övertog den till samma kurs, vilket som nedan skall visas bör ha kunnat ge honom en realisationsvinst på något sådant som en million kronor. [Not 18]
Sedan dessa förberedelser genomförts och köpekontraktet undertecknats, blev nästa uppgift att söka förmå Kungl. Maj:t att bifalla baron de Geers ansökan om att få sälja fideikommisset. Redan i augusti meddelades under hand att en oundgänglig förutsättning för detta vore, att Leufsta slott med tillräcklig jordareal undantoges från försäljningen, vilket som ovan visats också skedde. Ärendets utgång betraktades dock ganska länge såsom tämligen oviss. Frisk hade emellertid tagit åtskilliga initiativ för att stöda ansökningen. Redan på sommaren 1917 hade han sålunda lyckats övertala Axel Wahlberg att i ett särskilt utlåtande framhålla de fördelar som kunde vinnas genom en centralisering av Dannemoraverken och den nationalekonomiska betydelsen av att en sådan kom till stånd. Även andra krafter sattes i rörelse – källmaterialet är dock för sprött för att tillåta några säkra slutsatser –
och Kungl. Maj:ts bifall till ansökningen måste ha inneburit en personlig triumf för Frisk, som varit intensivt verksam för att åstadkomma denna utgång. [Not 19]
Även köpet av Leufsta genomfördes med bistånd av Handelsbanken som försträckte Gimo-Österby den del av köpeskillingen, som skulle utbetalas kontant, och gick i borgen för återstoden. Redan den bolagsstämma som godkände Leufstaköpet (22/12 1917) beslöt emellertid en fördubbling av aktiekapitalet genom nyteckning av aktier för nominellt 4 millioner kronor till en kurs av 350 %’ och sedan de nödvändiga ändringarna av bolagsordningen genomförts (22/5, 5/7 1918) ytterligare en nyemission till pari och en fondemission, vardera på 4 millioner kronor. På detta sätt tillfördes bolaget alltså 18 millioner i nytt kapital och genom upptagandet av ett nytt obligationslån ytterligare inemot 6 millioner vilket sammanlagt mer än väl täckte kostnaderna för Leufstaköpet. Nyteckningarna finansierades på i huvudsak samma sätt som föregående års, dvs. dels genom att Handelsbanken belånade aktier, dels genom att den i viss utsträckning placerade dem på marknaden. Det senare bör ha varit en jämförelsevis god affär. Efter emissionen till 350 % och före pariemissionen uttryckte bland andra bankdirektör Rydbeck sin stora tacksamhet över att han beretts tillfälle att övertaga ett antal av de nya aktierna till 450 procents kurs. [Not 20]
Det har ovan framhållits, att komplexet Gimo-Österby-Leufsta krävde mycket stora investeringar om det skulle kunna lämna tillräcklig bruttovinst för att dels förränta det främmande kapitalet, dels lämna utdelning på aktiekapitalet, som till följd av de dyra markförvärven var oproportionerligt stort i förhållande till dessas räntabilitet. En del förberedande arbeten hade gjorts under åren 1916 och 1917, men det mesta återstod ännu, därav åtskilliga investeringar som inte kunde väntas lämna avkastning förrän efter flera år men som ändå måste göras snarast möjligt.
Till dessa investeringar hörde främst utbyggandet av järnvägsnätet. Detta var ju en förutsättning inte bara för att en samordning av driften på de väldiga domänerna skulle kunna komma till stånd utan för att man över huvud taget skulle kunna utnyttja de stora men dittills svårtillgängliga naturtillgångarna. En smalspårig järnväg från Norrmon strax väster om Gimo till Leufsta var år 1918 under byggnad, och samma år påbörjades en järnvägssträcka mellan Faringe och Gimo, den förra helt, den senare till hälften finansierad av Gimo-Österby. För sågningen av bolagets sågtimmer uppfördes en modern sexramig såg i Gimo. Man koncentrerade sig tydligen i första hand på trävaruhanteringen. Med utbyggandet av järnverket i Österby gick det långsammare. Där hade man år 1918 inte kommit längre än att man gjutit grunden för det planerade nya valsverket. Anskaffandet av »den elektriska och övriga maskinella utrustningen» hade styrelsen ansett sig böra uppskjuta »till följd av den stora prisökningen». [Not 21]
»Den stora prisökningen» hade detta år mycket riktigt kommit att omfatta inte bara sådana varor som bolaget hade att sälja utan även och framför allt sådana som det måste köpa. De billiga råvaror man från början haft i lager voro nu förbrukade, de billiga husen och maskinerna började kräva dyrbara reparationer, den förut billiga arbetskraften var inte så billig längre. Och samtidigt som detta pressade samman vinstmarginalen nedifrån, började det bli svårt att sälja de till höga kostnader framställda produkterna.
Enligt styrelseberättelsen för år 1918 hade varken tackjärn eller vallon- och lancashirejärn kunnat säljas under senare hälften av detta år, och det stål man lyckats avsätta hade betingat lägre priser än tidigare. Trävaruskeppningarna hade inte kunnat fortgå i vanlig omfattning. Lagren voro stora.
Och bolaget tyngdes av höga skatter. Varken nutiden eller framtiden tedde sig längre i någon ljus dager. Vid slutet av år 1919 fann styrelsen det nödvändigt att sammankalla en extra bolagsstämma för att besluta om ytterligare ökning av aktiekapitalet med 4 millioner genom nyteckning till pari.
Dessutom beslöts samma år ett nytt obligationslån på 8 millioner. Men fortfarande var banan Gimo-Leufsta inte färdig, och i Österby var bara martinverket färdigbyggt, medan varken stålsmedjan eller valsverket hunnit färdigställas ännu i början av år 1920. »Konjunkturerna på järnmarknaden» hade fortsatt att vara dåliga, och inte heller virkesskeppningarna hade uppfyllt förväntningarna, Lagren hade fortsatt att växa och bokfördes till ett värde av inte mindre än 21,2 millioner mot 14,6 år 1918. Det främmande kapitalet hade på ett år stigit från 26,8 till 40,3 millioner kronor. Till några avskrivningar utöver i böckerna gjorda sådana på helt obetydliga belopp räckte vinsten inte men den ansågs liksom föregående år medgiva 9 procents utdelning till aktieägarna. Till och med de ytterst summariska styrelseberättelserna och de i dem publicerade balansräkningarna vittna ganska entydigt om att inte ens en fortsatt konjunktur av den typ som rått under åren 1917 och 1918 hade kunnat göra det möjligt att undvika kraftiga nedskrivningar av bolagets tillgångar. [Not 16]
De närmast följande årens konjunkturer utvecklade sig ju i en för hela den svenska järnhanteringen ogynnsam riktning. För sågverksindustrien blev detta fallet i minst lika hög grad. Ett bolag som Gimo-Österby, som just avslutade sina mera betydelsefulla nyinvesteringar under åren 1920 och 192l och alltså egentligen aldrig var i tillfälle att draga nytta av de få verkligt vinstgivande åren, måste drabbas ännu mycket hårdare därav än näringslivet i allmänhet. Det nya stålverket i Österby blev sålunda inte färdigt förrän 1920 (valsverk m. m. kunde tagas i bruk först under de båda följande åren), och då hade priserna sjunkit så kraftigt, att de inte ens täckte tillverkningskostnaderna. På liknande sätt förhöll det sig med den starkt ökade trävaruproduktionen. De ovan omnämnda stora lagren voro bokförda till värden, som styrelsen i sin berättelse för år 1920 betecknade såsom »priser, som i stort sett motsvarade självkostnaderna». Med hänsyn till marknadsläget voro dessa värden nu uppenbarligen för höga. En viss nedjustering företogs också i 1920 års bokslut, som därefter redovisade en nettoförlust på drygt 5 millioner kronor. Den täcktes huvudsakligen ur reservfonden, som därigenom sjönk till något över 10 millioner. [Not 17]
Samma år började det stora prisfallet, och för ett företag som Gimo–Österby med dess väldiga lager av dyrt tillverkade varor och dess mycket betungande skulder blev det ödesdigert. Även 1921 års starkt minskade produktion gick med förlust. Skulderna hade under året vuxit med ca 6 millioner till drygt 51 millioner; enbart räntorna på dem böra ha uppgått till mellan 15 och 20 % av aktiekapitalet. Det är inte svårt att förstå, att knappast en glimt av optimism skymtar fram i styrelse berättelsen, trots styrelsens försök att understryka, att åtminstone ståltillverkningen i Österby måste ha goda framtidsmöjligheter, »när normala förhållanden åter inträda». [Not 18]
I den bolagsstyrelse, som formulerade denna halvt resignerade framtidsförhoppning’, saknades den man som med disponent Brundin delade huvudansvaret för bolagets expansionspolitik under högkonjunkturåren, bankdirektör Carl Frisk. I hans ställe trädde envoyen H. L. F. Lagercrantz in som styrelsens ordförande och blev alltså närmast ansvarig för de åtgärder, som fortsättningsvis vidtogos i ändamål att stabilisera bolagets finanser eller kanske snarare att åtminstone tills vidare förhindra, att det tvingades att träda i likvidation. Till de viktigare av dessa åtgärder torde höra den år 1923 företagna konverteringen av 15 millioner kronor av de kortfristiga skulderna till preferensaktier, nedsättningen av stamaktiekapitalet från 20 till 8 millioner kronor, vissa utvidgningar och nybyggnader i stålverket i Österby, vilka närmare behandlas nedan, en rad inskränkningar och besparingar på olika områden samt förändringar inom bolagets ledning, bl. a. genom att disponent Brundin uppsades från sin befattning. Men trots vad som här gjordes och trots den nedgång i räntekostnaderna, som uppnåddes, lyckades den nya ledningen inte få inkomsterna att täcka ens ränteutgifterna. Ar efter år måste förlust redovisas, och skulderna stego på nytt. Det förefaller ganska uppenbart, att stamaktierna vid denna tid saknade allt värde, och det måste nog betecknas såsom tveksamt, huruvida en realisering av företagets tillgångar vid det prisläge, som rådde vid mitten av 1920-talet, skulle ha kunnat ske till ett så högt pris, att någonting hade blivit över ens för ägaren av preferensaktierna nämligen Svenska Handelsbanken. Gimo-Österby Bruk befann sig i en situation, som i princip var densamma som de fyra andra brukens. Endast en radikal förändring av denna situation kunde tänkas leda till att det åter blev ett finansiellt bärkraftigt företag i stånd att successivt befria sig från den tryckande skuldbördan och samtidigt att befria den kreditgivande banken från ett ytterst tyngande engagemang. [Not 19]
DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN
Om hög kvalitet på produkterna och relativt låg storleksordning på produktionsenheterna få anses utgöra för den svenska järnhanteringen karakteristiska drag åtminstone från mitten av i Soo-talet, kan det sägas att dessa drag på ett extremt sätt renodlats vid bruken i nordöstra Uppland. I föregående avsnitt pekas på vissa orsaker till dessa upplands brukens särdrag: å ena sidan tillgången till en järnmalm av enastående kvalitet, å andra sidan bristen på krafttillgångar i ett flackt landskap. Malmen från de av bruken gemensamt ägda Dannemora gruvor, vilken skänkte tackjärnet eller det därav framställda välljärnet den höga kvaliteten och bruken deras särart, ger dem också namn då de kallas Dannemorabruken. Såsom ävenledes redan visats var denna malm vidare orsak till att åtskilliga av dessa små bruk kunnat existera så långt fram i tiden trots i övrigt icke helt gynnsamma förutsättningar och med därav betingat högst begränsat tillverknings program.
Vid 18oo-talets slut levde här kvar järnbruk med både hytta och vallonhärdar i drift såsom Gimo och Strömsberg, med enbart hyttdriften upprätthållen såsom Tobo och Wellnora, eller med enbart tillverkning av välljärn såsom vallonbruken Harg, Leufsta och Rånäs samt lancashirebruken Carlholm och Wessland, eller såsom Ullfors med härdar för både vallon och lancashire. En viss särställning genom sin relativa mångsidighet och kanske även storlek intog Österby, som dock samtidigt var ett typiskt Dannernorabruk, beläget nära intill Dannemora gruvor – numera i Dannemora kommun – och därmed i områdets centrum. En särställning tillkom även Söderfors, vilket väl knappast stod Österby efter i storlek och betydelse, men som liggande vid landskapets gräns kom att slå in på andra utvecklingslinjer.
Med detta enda undantag gäller att samtliga de bruk som levat kvar såsom järnbruk till första världskriget, då kommo att tillhöra Gimo-Österby, sedan detta företag bildats genom sammanslagning av Österby och Gimo samt i sig upptagit Leufsta med de underlydande bruken Tobo (eller Toboda) och Carlholm. Då Gimo-Österby järnhantering övertogs av Fagersta fingo de fem bruken det gemensamma namnet Dannemoraverken. Den följande framställningen kommer att avse dessa fem bruk med omnämnande även av den då ännu kvarstående Wellnora masugn, tillhörig Gimo, där masugnsdrift pågick till slutet av 18oo-talet.
Förutom Wellnora i Stockholms län höra de åsyftade bruksorterna till Uppsala län. Österby ligger vid den smalspåriga järnvägslinjen Dannemora-Harg ett par kilometer öster om Dannemora station, som via ett normalspår till Örbyhus står i förbindelse med Uppsala-Gävle. Österby saknar dock normalspårsförbindelse med Dannemora, kanske främst därför att utrymmet inom verksområdet knappast ger utrymme för mer än smalspår.
Gimo ligger ävenledes vid Dannemora-Harg och blev, såsom av föregående avsnitt framgår, utgångspunkt för den järnväg Faringe-Gimo varmed förutnämnda järnväg förenades med Roslagsbanans rikt förgrenade nät. Härigenom erhöll icke blott Gimo utan även Österby genomgående smalspårsförbindelse med Stockholm och Uppsala med spårvidden 0,891 meter.
Leufsta saknade järnväg vid införlivandet med Gimo-Österby; järnvägsbygget har omnämnts i det föregående. Därmed förenades Leufsta med Dannemora-Harg i närheten av Gimo. Beläget vid normalspår var endast Tobo vid Uppsala-Gävle-banan, stationen norr om Örbyhus. Carlholm och Wellnora lågo icke vid järnväg; däremot hade Carlholm hamn varifrån dess produkter skeppades.
I början av innevarande sekel hade Österby hytta, vallonsmedja, stålverk av speciell karaktär och stålsmedja. Gimo drev hytta och vallonsmedja, Tobo endast hytta, Leufsta vallon- och i viss mån lancashiresmedja samt Carlholm slutligen lancashiresmedja.
Tiden fram till Fagerstas övertagande av järnbruksrörelsen år 1927 karakteriseras visserligen, såsom framhållits i det föregående och närmare skall beskrivas i det följande, av en stark utveckling av Österby, speciellt genom tillkomsten av nya produktionsenheter, möjliggjord genom tillförseln av elektrisk energi från Älvkarleby, och även av en utveckling av hyttdriften vid Gimo, men såsom skall visas blevo de övriga tre bruken därför ej helt lottlösa i fråga om investeringar.
Hyttorna
Då innevarande sekel började funnos hyttor vid fyra av de platser som denna skildring avser, nämligen i Österby, Gimo, Tobo och Wellnora, av vilka de tre förstnämnda då voro i drift. Ingen av dessa hyttanläggningar omfattade då mer än en masugn.
Alla utgingo de i väsentlig utsträckning från den utomordentliga Dannemora malm, fosforren och manganrik. Det framställda tackjärnet blev även av hög kvalitet. Till stor del producerades vallon- och lancashiretackjärn för välljärnstillverkning vid de egna verken eller vid andra välljärnsverk i landskapet. Österby och Gimo framställde även tackjärn för export, varvid det förra brukets produkt betecknades som martintackjärn och det senares som grått exporttackjärn. [Not H1]
Masugnen i Österby från 1880 fick år 1908 ny varmapparat och Tholanders uppsättningsmål. Masugnspipans inre höjd uppgick till 15,44 meter och volymen utgjorde 62 m”, formorna voro fyra (år 1913). Profilen framgår av fig. s. 108. En ny rostugn bredvid den gamla tillkom 1904, varpå den gamla blev ombyggd åren 1906-1907. [Not H2]
Gimo masugn fick även den ny varmapparat och Tholanders uppsättningsmål i början av århundradet, varmapparaten 1906 och uppsättningsmålet förmodligen vid en genomgripande reparation år 1907. Masugnspipan höjdes år 1912 i samband med tillkomsten av ytterligare en masugn; därefter uppgick höjden till 16,2 meter och volymen till 67 m3, Formornas antal var fyra. Rostugnar fanns det vid denna tid tvenne. [Not H3]
I Tobo fanns en masugn från år 1883, under det att rostugnen var från 1865. Enligt uppgifter från år 1913 var inre höjden 13,6 meter, volymen 52 m” och formorna fyra till antalet. Uppsättningsmålet var öppet. [Not H4]
Wellnora masugn var byggd år 1859 av E. Westman, konstruktören av Westmans rostugn. Med sina mycket tjocka murar var den typisk för äldre byggnadssätt. Varmapparat saknades, och blästern var sålunda kall. Ännu vid 18oo-talets slut var denna masugn i drift. [Not H5]
En förutsättning för vidare utveckling av bruken, vilken berördes i föregående avsnitt, utgjorde kompletteringen av den för direktdrift apterade vattenkraften med andra energikällor, ånga eller elektricitet. Utbyggnaden av Älvkarleby fick härvid knappast någon betydelse för hyttorna, trots att Österbys styrelse år 1911 med anledning av den förestående tillkomsten av denna stora kraftkälla rent av diskuterade elektrisk masugnsdrift. Österby, som slöt kontrakt med Vattenfallsstyrelsen år 1913 om leverans av kraft från och med sommaren 1915, utrustade visserligen hyttans krossverk med elmotor (35 hästkrafter) men icke blåsmaskinen, utan denna drevs av en 35 hästkrafters ångmaskin, vars ångpannor eldades med masugnsgas. Såsom reserv fanns en 35 hästkrafters turbin. I Gimo beslöts år 1907 att vattenfallen skulle »monteras för elektrisk kraft, så att all den kraft utnyttjas, som där kan uttagas och nu delvis förspilles». En orsak till detta beslut var behovet att driva hyttan året om. Vattenkraften var emellertid otillräcklig, och år 1910 utarbetades förslag till ångkraftcentral för drift av bl. a. hyttan; denna byggdes 1912 och bestod av en ångturbingenerator på 80 kW (108 hästkrafter). De tre ångpannorna, som betjänade både ångturbingenerator och ångmaskin, eldades med masugnsgas, varvid träkolsstybb och sågspån tjänade som hjälpbränsle. Tobo slutligen fick år 1915 både en ångmaskin på 75 hästkrafter och en ångturbingenerator på 50 kVA (cirka 55 hästkrafter). Ånga till båda levererades av två ångpannor som gingo alternerande. [Not H6]
Möjlighet fanns nu för vidare utbyggnad av hyttorna, och nya masugnar uppfördes både i Gimo och Tobo, den sistnämnda färdigställd sedan Gimobolaget tagit hand om rörelsen men påbörjad ett par år tidigare. Åt hyttan i Österby gjorde Gimobolaget emellertid ingenting, utan intresserade sig i stället för detta bruks andra tillverkningsgrenar. Österby hytta nedblåstes för alltid år 1920, och under de följande åren tillgodosågs detta bruks tackjärnsbehov från Gimobolagets andra hyttor, speciellt Gimo.
Uppförandet av masugnen Gimo 2 beslöts år 1912, varvid syftet närmast var att möjliggöra ökad försäljning av exporttackjärn. Redan samma år stod masugnen färdig, och den 2 nov. drogs den på. Från början tillverkades där uteslutande grått exporttackjärn. Den nya masugnspipans inre höjd uppgick till 16 meter, och volymen utgjorde 73 m”: den hade fyra formor och Tholanders uppsättningsmål. Den gamla masugnspipan blev samtidigt påbyggd, såsom redan nämnts. Blåsmaskinerna till hyttanläggningen blevo sammanlagt tre, alla drivna med ångkraft – för två av dem med en 34 hästkrafters turbin som reserv. Kraften till malmkross och spel lämnades av en 22 hästkrafters turbin med en 30 hästkrafters elmotor som reserv. Två varmapparater funnos av moderniserad wasseralfingertyp. År 1915 uppfördes en tredje rostugn. [Not H7]
I Tobo igångsattes år 1914 en om- och tillbyggnad av hyttanläggningen, varvid masugnen Tobo 2 uppfördes. Samtidigt tillkom en ny varmapparat och ytterligare en blåsmaskin. Den nya masugnen pådrogs år 1917. En andra Westmans rostugn byggdes också. Redan år 1919 lät Gimobolaget åter ombygga Tobos båda masugnar, varjämte en tredje rostugn tillkom. Året dessförinnan hade ett stort kolhus uppförts. [Not H8]
Parallellt med denna betydande utbyggnad av hyttorna i Gimo och Tobo förbättrades deras elkraftförsörjning genom utvidgning av den lokala elproduktionen. I Gimo tillkom år 1918 för hyttans räkning en ångturbin generator på 108 kW (147 hästkrafter) och en vattenkraftdriven trefasgenerator på 48 kW (66 hästkrafter). Följande år fick Tobo en ångturbingenerator på 120 kVA (cirka 125 hästkrafter). [Not H9]
När ledande tackjärnsproducenter i vårt land omkring slutet av första
världskriget började anlägga sinterverk för att förbereda malmsligen för hyttprocessen, voro även Dannemoraverken med bland dessa. Viktigast av de tre hyttanläggningarna var Gimo, och dit förlades sinterverket, som påbörjades år 1918 men till följd av svårigheter att erhålla material och maskiner blev färdigt först 1919. Det var ett Greenawaltverk med en panna på 3,66 X 2,13 X 0,3 meter, samma storlek som de ungefär samtidigt byggda verken i Forsbacka, Långshyttan och Fagersta. Detta var den sista större investeringen i Dannemoraverkens hyttanläggningar. [Not H10]
Välljärnsverken
Välljärnsmetoderna, vallonsmidet och lancashiresmidet, skulle icke kunnat dröja sig kvar så länge som Dannemoraverkens dominerande färskningsmetoder, om det icke funnits en utpräglad efterfrågan på dessa bruks vallon- och lancashirejärn med åtföljande villighet att betala de relativt höga priserna. Sedan kan det ifrågasättas om kundernas val av det dyra materialet i större utsträckning var klart tekniskt motiverat och icke väsentligen utgjorde ett utslag av förtroende för de världsbekanta namnen. I stor utsträckning kom det exporterade välljärnet till användning vid tillverkning av degelstål, och det är i alla händelser uppenbart att i många fall det på så sätt framställda kolstålet med ekonomisk fördel skulle kunnat ersättas med legerat stål.
Några andra färskningsmetoder än välljärnsmetoderna tillämpades icke vid dessa bruk då århundradet började; även om man i Österby tillverkade stål, var detta med välljärn som utgångsmaterial och omsmältning i degelugn eller uppkolning medelst brännstålsförfarandet. Vallonjärn tillverkades i Österby, Gimo och Leufsta, lancashirejärn i Carlholm samt från år 1903 i Leufsta och senare i Österby.
I Österbys vallonsmedja fanns det enligt en förteckning från år 1924 sex vallonhärdar och en lancashirehärd, vidare blåsmaskin och luftkompressor, två hopslagarehamrar, fyra räckhamrar, vällugn för räckningen, härdugn och saltbadugn. Hamrarna voro ångdrivna, och ångan alstrades av överskottsvärme från härdarna. Tillverkning av lancashirejärn i den år 1918 tillkomna härden förekom endast sporadiskt. [Not H11]
Vallonsmedjan i Gimo låg bortom herrgården någon kilometer från
hyttan, förbunden med denna medelst ett järnvägsspår som gick tvärs över den runda borggården framför herrgården. Anläggningen med tre vallonhärdar drevs direkt av vattenhjul och var ålderdomlig, för att icke säga museal. Ar 1915 var »hammaren» ännu i full drift; för de följande åren saknas redovisning i Gimos bevarade handlingar, men enligt till myndigheterna ingivna rapporter drevs den ännu år 1917. Det var naturligt att den sedan blev nedlagd då bolaget fått tillgång till modernare vallonsmedjor med tillräcklig kapacitet. [Not H12]
Det gamla vallonsmidet i Leufsta gjorde enligt uppgift betydande framsteg under början av 10-talet, men det angives icke vari dessa bestodo. Vallonhärdarna voro fyra från år 1887; från samma år voro blåsmaskinen, de två räckhärdarna, mumblingshammaren och de båda skafthamrarna. En lancashirehärd tillkom 1903 och var i viss utsträckning i bruk under århundradets första decennium. I förteckningen för år 1924 upptagas tre ånghamrar, en från 1906 och två från 1914. En vällugn tillkom 1918. Trots att Leufsta bruk i övrigt elektrifierades, gällde detta icke vallonsmedjan som drevs direkt med vattenkraft medelst anläggningar från 1887, en turbin för blåsmaskinen på 15 hästkrafter och vattenhjul för mumblingshammaren och skafthamrarna, vartdera på Il hästkrafter. För blåsmaskinen fanns även en ångmaskin, så gammal som från år 1867. [Not H13]
Lancashiretillverkningen i Carlholm bedrevs med sex härdar, de tre äldsta från det dåvarande verkets tillkomst år 1880 och den nyaste från 1901. Härdarna blevo utrustade med hjälpbrytare år 1899, den nyaste vid sin tillkomst. Ar 1907 anskaffades en ny blåsmaskin. Mumblingshammaren och två räckhamrar hade varit med i verket från början, ytterligare två tillkommo 1900. En knipphammare fanns även, och år 1915 tillkom en hopslagningshammare. Carlholms järnverk var även utrustat med ett råskeneverk för valsning av smältstyckena, byggt 1881. Så sent som år 1922, då Gimobolaget var ägare, skaffades en väll ugn för smältstyckenas vällning. Större delen av lancashirejärnet levererades såsom råstänger, dvs. valsat, medan det smidda stångjärnet och de obearbetade smältstyckena utgjorde en mindre del. I Carlholm valsades även en del av det i Leufsta framställda vallonjärnet. Trots att sågverk och lantbruk elektrifierades, anskaffades aldrig några elektriska motorer för järnverket. I huvudsak drevs det direkt av vattenhjul och
vattenturbiner i den förbiflytande Tämnaråns fall – Carlholm var det enda av här behandlade bruk som kunde sägas ha något mer än helt obetydlig lokal vattenkrafttillgång. De tre vattenhjulen på vartdera 20 hästkrafter för mumblingshammaren och två av stångjärnshamrarna voro kvar sedan verket byggdes. Valsverkets vattenturbin på 85 hästkrafter var från 1887, under det att blåsmaskinen fick sin vattenturbin på 60 hästkrafter år 1907 och samtidigt en 80 hästkrafters ångmaskin att användas vid vattenbrist. Vid normal vattentillgång var sålunda hela järnverket direktdrivet med vattenkraft. [Not H14]
Stålframställning
Det enda av de i detta avsnitt behandlade bruken som kom att upptaga stål på sitt tillverkningsprogram och därför det enda som i dag fortfarande äger bestånd som järnbruk, är Österby. Länge framställdes dess stål alls icke direkt ur tackjärn – alltså genom färskning med de moderna götstålsprocesserna – utan med välljärn som utgångsmaterial. Det sålunda framställda stålet blev ett tämligen dyrbart material men även av synnerligen hög kvalitet, delvis oöverträffat i världen.
Brännstålsförfarandet, varigenom välljärn utan smältning överföres till stål, utföres så att det i träkolspulver nedpackade järnet glödgas under en eller ett par veckor, varvid kolet vandrar in i det mjuka järnet och omvandlar det till stål. Anläggningen i Österby var från 1880 och bestod av två ugnar, vardera på 22 ton, vilka sporadiskt voro i drift. [Not H15]
Betydelsefullare var degelstålsförfarandet, som innebär en nedsmältning av välljärn tillsammans med ett kolhaltigt ämne såsom tackjärn eller träkolsstybb, för högsta kvaliteter eventuellt en omsmältning av bränns tål med hög kolhalt. Denna process var visserligen kostsam men synnerligen lämplig för framställning av legerat stål.
Den kom sålunda till användning för framställning av snabbstål, en tillverkning som Österby tog upp redan år 1903 och alltsedan dess bedrivit med mycket stor framgång. För SKF:s räkning tillverkade Österby medelst degelstålsmetoden under åren före första världskriget betydande kvantiteter av ett kullagerstål med beteckningen DORA, innehållande l % Cr och 0,2 % Ni. Degelstålsverket, »gjutstålsverket», från år 1880 omfattade två degelugnar för vardera 28 deglar av grafit. Under första världskriget med dess svårigheter att erhålla grafit tillvaratogos degelskärvor som fått tjäna som markfyllning, maldes med lera och formades till deglar. Dessa visade sig ganska hållbara, och oavbruten drift i degelstålsverket möjliggjordes. – Placerad i samma byggnad som degelugnarna var även en vällugn för tillverkningen av compoundstål (s. 593). [Not H16]
En ersättning för degelugnen framkom vid sekelskiftet med den elektriska induktionsugnen. Denna var en svensk uppfinning; den första induktionsugnen användbar för smältning av stål konstruerades år 1900 av ingeniören F. Kjellin på Gysinge järnbruk några mil från Österby. Saken väckte intresse i Österby, och styrelsen beslöt år 1902 att elektriska stålsmältningsförsök skulle utföras i gjutstålsverket. Samma år meddelade emellertid disponenten att jämförelse mellan Gysinge »Elektrostål» och Österby »Dannemorastål» ej givit vid handen att det förra vore överlägset i något avseende, lika litet som att elektrostålets goda egenskaper vore att hänföra till den elektriska smältningsmetoden. Konstaterandet må vara korrekt i och för sig; i uttalandet uppmärksammades emellertid icke den möjlighet till minskning av framställningskostnaden som induktionsugnen erbjöd i jämförelse med degelugnen, under förutsättning att tillräckligt billig elektricitet stode att erhålla.
Vid denna tid kunde icke ifrågavarande villkor uppfyllas i Österby med dess ringa vattenkrafttillgång, och av denna anledning var det alltså ingen förlust att induktionsugnen då icke införlivades med Österbys utrustning.
Det skulle sedan dröja tre decennier innan det på Österby infördes elektrisk stålsmältning med tillämpning av induktionsprincipen. [Not H17]
Den stora efterfrågan på Österbys stål under första världskriget, icke minst från SKF:s sida, ställde Österbys ledning inför frågan om en utvidgning av stålverket, i synnerhet som detta även frånsett de abnorma förhållandena vore att betrakta som otillräckligt. Eftersom degelugnarna kräva mycken arbetskraft och metoden är synnerligen kostsam, fann man lämpligt att överväga huruvida icke degelstålsmetoden borde förbehållas de dyraste kvaliteterna under det att de övriga – däribland det kvantitativt dominerande SKF-stålet – framställdes på ett billigare sätt. Närmast tänkte man sig en mindre martinugn för vattengas, och såsom i det föregående skildrats var man nog försiktig att först göra försök i ett annat martinverk att av Österbys material tillverka SKF-stål.
Då dessa försök icke gåvo helt gynnsamt resultat och då motsvarande experiment i elektrisk ugn avlöpte mycket tillfredsställande, skrinlade man för denna gång planerna på ett martinverk och beslöt sig i stället för en elektrisk ugnsanläggning. [Not H18]
Det var nu icke fråga om induktionsugn som vid nyss refererade överväganden, utan det gällde ljusbågsugnar. Man skaffade år 1915 tvenne sådana ugnar av Rennerfelts konstruktion, den ena på 1 000 eller 1 200 kg och den andra på 600 kg, båda igångsatta år 1916. När Österby senare erhållit andra resurser för stålframställning, blev det föga producerat i dessa ugnar. [Not H19]
Emellertid hade vid denna tid alla övriga järnbruk av betydelse för länge sedan infört någon av de stora götstålsmetoderna – bessemer eller martin – och det var naturligt att tanken återkom att giva även Österby denna möjlighet till produktion av stål i större kvantiteter. Ar 1919 byggdes så slutligen ett martinverk. Knappt var detta färdigt förrän styrelsen fattade beslut år 1920 att därutöver inköpa ett begagnat bessemerverk och driva det med elektrisk kraft. Något sådant köp kom emellertid icke till stånd, utan man nöjde sig med martinverket, som kom i produktion redan år 1919. Det omfattade två sura ugnar på vardera 10 ton. Under 1920-talet kom martinstålstillverkningen att kvantitativt dominera över stålproduktionen i degelugnarna och de elektriska ugnarna samt den obetydliga brännstålstillverkningen. Räknat i försäljningsvärde var däremot martinstålets dominans icke så betydande på grund av prisrelationen – med de äldre processerna framställdes de högsta stålkvaliteterna. [Not H20]
Stålgjutgods av degelstål hade länge framställts på Österby. För tillverkning av tackjärnsgjutgods erhölls år 1917 kupolugn och andra gjuterianordningar, och år 1918 meddelas att en ny mekanisk verkstad med tackjärnsgjuteri tagits i bruk. Enligt en redogörelse från år 1923 hade gjuteriet och mekaniska verkstaden då förstklassiga maskiner och byggnader, men organisationen ansågs vara otidsenlig. [Not H21]
Smide och valsning
Välljärnsverk äro utrustade med mumblingshammare e. d. för smältans hopsmidning till smälts tycken och räckhammare för smältstyckenas vidare utsmidning, vilka anordningar inräknas i välljärnsverket – ett sådant benämnes därför vanligen smedja eller hammare.
I det föregående har redogjorts för vallon- och lancashireverken i Österby, Gimo, Leufsta och Carlholm med deras hamrar, i fråga om Carlholm även ett till lancashireverket hörande valsverk, råskeneverk.
Därutöver funnos smedjor och längre fram valsverk blott vid det enda av bruken som på sitt program hade ståltillverkning, nämligen Österby. Från år 1911 lämnades särskild redovisning av driften i »stålräckverket». Detta år skaffades en ny 2 1 / 2 tons ånghammare från England. Innan året var slut beställdes ytterligare en 600 kg ånghammare, vilken sattes upp 1913. En större ångpanneanläggning för drift av hamrarna togs i bruk år 1912. Göten förbereddes medelst mejsling, vilken då den utfördes för hand tog ett ej obetydligt antal arbetare i anspråk; år 1904 uppsattes därför en pneumatisk mejslingsapparat, och år 1913 fann man att en större kompressor måste anskaffas till denna med anledning av den ökade produktionen. Även ugnsutrustningen fick man lov att komplettera vid samma tid. Sålunda beslöts år 1913 att uppföra en ny götvärmugn (vällugn) i den gamlas ställe, varvid en bidragande orsak var önskvärdheten att minska kolåtgången. Ugnen blev färdig samma år och visade sig bra och bränslebesparande, varför man omedelbart bestämde sig för att uppföra även en mindre smidesugn enligt samma princip i stället för en befintlig värmningsugn. Stålglödgningsugnarna, där det färdigsmidda materialet behandlades, visade sig även otillräckliga, särskilt med hänsyn till de stora leveranserna till SKF. Detta gjorde sig kännbart redan år 1910, men först 1912 tillkom den nya ugnen, en rekuperativ glödgningsugn med generator. Följande år måste den tillbyggas med en dubbelmuffelugn, och något år senare började man bygga om stålglödgningsugnarna för att få bättre reglering av gas och luft och därmed exaktare temperaturinställning – SKF hade nämligen funnit värmebehandlingen otillfredsställande. [Not H22]
Då martinverket inrättades, förde detta med sig en avsevärd utbyggnad av stålsmedjan. Sålunda skaffades åren 1918-1920 bl. a. en smidespress på 500 ton, tvenne 2 1/2 tons ånghamrar och en götvällugn med inmatningsapparat. År 1924 funnos förutom nya smidespressen och götvällugnen sammanlagt åtta ånghamrar, fyra värm ugnar och fyra glödgugnar. En linbana för koltransporten var inrättad att betjäna varje ugn. Påföljande år beslöt man för första gången att skaffa en elektrisk glödgugn. [Not H23]
Den särställning som Österby intog i svensk järnhantering markeras även av att det ännu efter första världskriget ensamt bland alla stålproducerande järnbruk saknade valsverk. Det finns emellertid icke anledning att påstå, att detta uteslutande berodde på vare sig konservatism eller oföretagsamhet, utan snarare kan det sättas i samband med arten av det producerade materialet. Detta bör icke blott förstås så, att det dyrbara dannemorastålet lättare kunde bära den kostsammare bearbetning som smide utgör i jämförelse med valsning, utan framför allt att valsningen av detta hårda och svårbearbetade stål var förknippad med svårigheter som gåvo utslag i ekonomiskt och åtminstone vid denna tid även i kvalitativt hänseende.
Helt förändrat blev läget i och med beslutet att producera martinstål och den breddning av tillverkningsprogrammet som var att vänta med anledning därav. En naturlig följd av detta beslut var att man år 1918 igångsatte uppförandet av valsverk, nämligen medium- och finverk. Dessa färdigställdes åren 1920-1922.
Mediumvalsverket var på 16″, och till detta var kopplat ett universalverk för valsning även från sidorna. Värmugnen var byggd i Österby. Vidare var verket utrustat med sedvanliga anordningar för behandling av det valsade materialet. Rullbana saknades emellertid enligt vad som påpekades i ett expertutlåtande från år 1923: »Österbystålet har gott anseende, man talar om det i berömmande ordalag, men om stålet fortfarande skall kunna behålla sitt goda rykte måste en rullbana anskaffas, ty t. ex. fyrkant- och plattstålet far illa i kanterna och reklamationer från kunderna bliva följden av att icke skarpkantigt material kan levereras.» Tydligen gav påpekandet omedelbar effekt, ty en förteckning från följande år upptager även en rullbana. Sannolikt var emellertid ihåligt borrstål mediumverkets viktigaste produkt vid denna tid. [Not H24]
Vidare omfattade valsverksanläggningen ett 10″ finverk med förverk, vilket i övrigt hade ungefär samma utrustning som mediumverket. En automatisk svalbädd tillkom 1924. [Not H25]
Vid valet av drivanordning för verken var problemställningen ungefär densamma som i Långshyttan: verkningsgraden borde vara hög eftersom man arbetade med köpt kraft och vidare var en enkel och effektiv hastighetsreglering önskvärd. Valet stod mellan det vid Långshyttan använda systemet med en kombination av växelström och likström, för vilket tidigare redogjorts, och ren likströmsdrift. Anläggningskostnaderna voro något högre för likströmsdriften, men man tog likväl steget fullt ut och valde denna.
Trefasströmmen från Älvkarleby med 20000 volts spänning omtransformerades till 500 volts sexfas växelström, och i en l 000 kW enankareomformare omvandlades denna till 670 volts likström. Mediumverkets motor var på 300 hästkrafter med möjlighet till stark överbelastning, och dess varvtal kunde regleras mellan 150 och 75 varv per min. Finverkets motor på 600 hästkrafter med samma överbelastningsmöjlighet reglerades mellan 400 och 200 varv per min. [Not H26]
I valssvarvningsverkstaden fanns det två valssvarvar på 15 1/2 och 16″. Borrstålsverkstaden var utrustad med nio borrmaskiner. År 1925 anskaffades en maskin för kapning av borrstål. [Not H27]
Götvalsverk saknades emellertid, och göt eller ämnen för valsverket fingo därför icke mäta mer än 6″ i fyrkant. Martinverket tillverkade sålunda 6″ smågöt, men hela chargen kunde icke tappas till göt av denna storlek, utan två femtedelar måste användas till 10″ göt, vilka i stålsmedjans hydrauliska press blevo nedpressade till 6″ ämnen. För att undgå denna operation och samtidigt öka valsverkets kapacitet beslöt styrelsen år 1923 att anlägga ett götvalsverk, men kunde icke ordna erforderliga krediter. I stället vann man i någon mån samma syfte genom att år 1925 bygga om mediumverkets förpar för att möjliggöra valsning av 8″ göt. Ännu i dag arbetar Österby utan götvalsverk. [Not H28]
Manufakturtillverkning införlivades år 1920 med Österbys program genom anläggandet av en fabrik för tillverkning av maskinknivar. I samband därmed upptog man år 1922 tillverkning av ramsågblad och cirkelsågar. En anlitad utomstående expert föreslog ett par år senare tillverkningsprogrammets utökning med nya manufakturprodukter och anförde därvid: »Med den över hela världen bäst kända och högst uppskattade kvaliteten är det givetvis lätt för Österby att komma in på marknaden med de nya tillverkningarna. [Not H29]
DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN FRÅN FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS SLUT TILL KONCERNBILDNINGEN
För 1920-talet, åtminstone fram till koncernbildningen år 1927, gäller att den tekniska utvecklingen vid Fagerstabruken endast sparsamt belyses av protokoll, berättelser och därtill hörande handlingar. I någon mån kan detta tänkas bero på att sådant nedtecknande kom att försummas under de av det ekonomiska läget betingade mindre stimulerande förhållanden som då rådde, men främsta orsaken var att det faktiskt hände och uträttades ganska litet på det tekniska området som var av sådan art som brukar lämna spår efter sig i handlingarna. Av stor betydelse under efterkrigstiden var emellertid införandet av sintringsförfarandet, som för alla fem bruks företagen medförde en breddning av malmbasen under samtidig minskning av träkolsförbrukningen vid masugnsprocessen. Tillverkning av rostfritt stål upptogs vid tjugutalets början av Kloster- och Fagerstaverken; längre fram under decenniet började Österby i viss omfattning framställa detta material, varjämte Forsbacka gjorde försök med en ny framställningsmetod därför.
Ihåligt borrstål, som redan var en viktig produkt för Forsbacka, blev nu uppsatt på tillverkningsprogrammet hos både Fagersta-, Kloster- och Dannemoraverken. Allt detta har behandlats i det föregående, nämligen i den allmänna översikten över den tekniska utvecklingen. Därutöver företogos i Österby vissa i det föregående redovisade utvidgningar, innebärande en avsevärd breddning av tillverkningsprogrammet. Nedan följa några ytterligare data beträffande Fagersta-, Kloster- och Forsbackaverken, medan intet är att tillägga om Horndal.
Här slutar denna sida och de ytterligare data/referenser som talas om ovan återfinns i Fagerstabrukens Historia, 1900-talet, sidan 379 och framåt.